Omsorg och sadism - Christian Munthe @christian.munthe + Författarintervju
Sidor: 177
Baksidestext:
Jag möter min frånvarande blick och undrar om jag ens är mig själv nära.
Statskuppen passerar som en viskning ingen hör och tre vänner skingras när landet förändras.
Men vad hände egentligen med Filip? Kan dottern Vera finna sanningen under sitt hemliga uppdrag i Nationalarkivets källare? Gör Leo verkligen skillnad genom att spela trogen tjänsteman på Statskontoret? Och var blev Robert av efter sin hjälteförklaring som den nya regimens lojala strateg? Tre vänner förresten - var de inte fyra? Räknas inte Moa?
En berättelse om människor som vi, i ett land som vårt i en tid inte långt från vår egen. Vad kräver kärleken när tyranniet rullar in och vad räknas som motstånd?
Mina tankar:
Jag slås direkt av Munthes språk och prosa vilka till lika dela gör texten vacker och svårbegriplig. Kanske en av de mer invecklade böckerna jag läser detta år och inte av kalibern att luta mig tillbaka; denna text kräver fokus. Munthe varvar nutid och dåtid, historia med föreställningar, och sätter två Stockholm mot varandra, och inget av dem framstår attraktivt.
Karaktärer:
Genom boken lär man känna arkivarien Vera och vännerna Leo, Filip och Robert. Vera får man se genom hennes ögon medan de andra i ett berättarperspektiv. Berättelsen hoppar i tiden vilket gör att man kan se olika delar av karaktärerna och ta del av deras utveckling och förändring.
Miljö:
Munthe ger löpande miljöbeskrivningar av de Stockholm som figurerar, men vad mest slår mig är hur han genom språket lyckas förmedla mer än bara det visuella. Genom ord lyckas Munthe förmedla den känsla och den bild av klaustrofobi och rädsla och paranoia vilka präglar boken och låter mig samtidigt bygga mina egna bilder, inte helt olika de bilder av ett totalitärt Tyskland.
Tempo:
Boken följer två berättelser på två olika sätt men samtidigt känns båda som i en tid som står stilla. Munthes berättarspråk känns essäistiskt som en slags återberättande med olika utlägg. Det jag inte kan sätta fingret på är att bokens tempo känns som det står stilla - en ögonblicksbild ställd mot en annan där man får jämföra två samhällen, före och efter.
Slutsats:
När jag läste boken vandrade min hjärnan mellan texten, samtiden och historiska händelser, om och om igen. Boken är referenstung med speglingar av historiska händelser som går igen och referenser till nutida händelser. Detta får boken att inte bara bli tankeväckande, den blir dessutom obehaglig. Munthe målar upp ett samhälle som genomgår vad jag tidigare läst i historieböcker men detta i nutid. Boken är inte lättläst, enligt mig är den både invecklad och komplex och en läsning där jag fick anstränga mig men jag kan säga att boken är värd det! En samtida käftsmäll! Rekommenderas starkt!
Tack till Thorén & Lindskog för recensionsexemplar!
Författarintervju
Det här är din första roman, hur var skillnaden att skriva den jämfört med dina tidigare verk?
Faktiskt inte jättestor skillnad. Jag har ju tidigare specialiserat mig på noveller, men samtidigt har mina noveller ofta varit ovanligt långa, och ofta sammansatta med flera berättarperspektiv och tidsplan. Flera som kommenterat mina novellsamlingar har också sagt att många av texterna kunde hållit för att byggas ut till romaner. Lustigt nog är det i detta fall precis så, texten började som en novell men höll inte för det korta formatet så då fortsatte jag.
Som professor har du skrivit många akademiska texter, vilken är den största skillnaden mellan vetenskap och skönlitteratur när det gäller skrivande? Har din akademiska kunskap påverkat skrivandet av boken?
Sista delen av frågan först: ja, definitivt, jag har vetat hur jag ska tänka om hur samhällen fungerar, hur politisk ideologi och retorik och taktik kan se ut och fungera, och hur jag ska leta reda på de fakta om det jag inte känt till. Det är något jag använt även i flera noveller tidigare. Samtidigt ska ju inte romaner och noveller vara uppsatser, meningen med dessa former är inte att allt ska vara linjärt förnuftigt och glasklart. Tvärtom! karaktärerna och "världen" som gestaltas kan förstås innehålla människors tankar och handlingar och idéer – men de är inte där som plakat eller information, utan mer som snubbeltrådar och labyrinter och irrgångar. I en skönlitterär berättelse förblir det viktiga hela tiden outsagt, och de svar som ges av karaktärer och skildringar är aldrig ett facit. Samtidigt innebär förstås min bakgrund att jag har väldigt lätt att göra karaktärerna trovärdiga just när det gäller hur de tänker kring hur världen fungerar och borde vara.
Boken är späckad med historiska och samtida referenser, vissa mer aktuella än andra, vilken påverkan hade de på boken?
Jag tänker att människor ska på så vis få en tydlig form för vad de relaterar de frågor som väcks i dem till för något. Att se hur de passar för sådant som är nu och varit förr, men också skillnaderna.
En av karaktärna heter Leo Kallsund, något som är oerhört nära Leo Kall från Kallocain - finns det en koppling?
Ja, det är en medveten alludering som signalerar att jag skrivit boken i en tradition. Men den alluderar också till en dystopi i min debutbok som handlar om något helt annat, novellsamlingen UTSIKTER, en novell som heter "Sanningens pris". Där heter huvudkaraktären också Leo, och en recensent av den boken nämnde då just Leo Kall som en referens, medan jag inte haft en tanke på det. Det hade jag därför nu!
I boken snuddar du också på lettisk mytologi - något jag fann underligt. Hur kommer det sig?
Det lettiska beror ju på att Leos morfar var lettisk flykting, opch det är han som med insprängda ord pratar om rovdjuren som kan slinka in i hönshuset. Däremot har jag inte tänkt att myterna om dessa rovdjur som Leo får höra som barn är specifikt lettiska, utan mer allmängiltiga – att de är spridda i hela Norden, även än idag. Intressant att du uppfattade också myterna som lettiska, tänker att det kan beror på att morfadern använder lettiska djurnamn, kanske ...?
Morfaderns status och historia som flykting lägger som jag ser det flera extra lager på den samhällsutveckling som skildras, och på hur Sverige egentligen är i förhållande till människor som kommer hit utomlands ifrån, men också som motvikt på ett personligt plan mellan Leo och hans gymnasievän Robert Roskow, vars föräldrar också är (mer sentida) flyktingar.
Du refererar musikern Johnny Bode och dennes musik - är det en musiker du uppskattar?
Hahaha! Näe, Johnny Bode är ju mer intressant som fenomen och är en del i gestaltningen av Filips aparta förhållande till sin omvärld, och av hans dotter Veras svårigheter att komma nära sin pappa, som är ett centralt tema i berättelsen.
Boken utspelar sig i samtiden - hur hoppas du boken står sig med tiden och vad hoppas du någon känner om denne läser den om 20 år?
Så oerhört svårt att säga – eftersom det är den sorts bok det är. Det hänger nog på hur framtiden utvecklar sig! Blir den sannspådd – ungefär? Om inte, hoppas jag den ändå kan fortsätta ge något i sina försök att gestalta varför och hur människor tyr sig till totalitära regimer och läror. En förståelse jag tror är central för att mota dem i grind.
Har du något nytt projekt på gång?
Jag har faktiskt ett projekt som ligger och väntar. Ett omfattande råmanus med helt annan inriktning. En roman blir det även denna gång, men i den blir jag mer av historiskt återblickande igen (jag har ofta varit det i flera noveller). Och jag återvänder till Centraleuropa under kalla kriget, som jag skrivit om förut, särskilt min förra bok REJÄL POLSK FROTTÉ, även om handlingen också löper framåt nära vår tid. Mer vill jag inte berätta just nu. Jag tänker att den kommer ta 2-3 år att bli färdig med.
Christian Munthes författarsida: https://christianmunthe.com/
Thorén och Lindskogs hemsida: https://thorenochlindskog.se/
Kommentarer
Skicka en kommentar