Ovum - Linnéa Wikman @obehaglitt + Författarintervju

Titel: Ovum
Författare: Linnéa Wikman @obehaglitt
Förlag: Swedish Zombie 
Sidor: 177

Baksidestext:

Efter att Cecilia genomgått en stor förlust tycks hennes kropp inte tåla någonting annat än råa ägg. Hennes värld ska dock skakas om ytterligare när hon vaknar upp en morgon och märker att hon ruvar ägg inuti sin hals. En helt annan typ av ägg. När Cecilia förstår att dessa ägg är en del av någonting större, blir hon uppslukad av tanken på att förstå. Så pass uppslukad att hon isolerar sig från världen, till och med från vännen Ina som gör allt för att försöka hjälpa henne. Frågan är bara hur långt Cecilia är beredd att gå för möjligheten att återfå det hon en gång förlorat?

Ovum är en köttig mardröm om sorg och saknad. En febrig vandring ner i människans mörkaste vrår. Ett stjärnlöst mörker, men också sökandet efter en strimma ljus.

Mina tankar:

Cecilia gör ett hastigt avbrott karriären och med ens uppdagas tidigare händelser som inte är processerade. Läsaren kastas direkt in i hennes tankar och får följa med på den inre bana där Wikman låter varje tanke och känsla ta plats. Snabbt går boken över i det äckel man förväntar sig och råa ägg och knapriga skal varvas med blod, slem och pärlband av små ägg från Cecilias inre. 

Karaktärer:

Antalet karaktärer hålls få med Cecilia och Ina som huvudkaraktärer plus två mindre förekommande sidokaraktärer. Wikman har gett Cecilia och Ina många olika sidor som successivt träder fram och sakta får man lära känna dem mer och mer. Berättelsens längd gör att man får hänga med på utvecklingar inte är annat än obehagliga och realistiska. De två bikaraktärerna lyckas Wikman också ge sina egna personligheter!

Miljö:

Omgivningen beskrivs ytterst lite, det jag kan hitta är snygga förklaringar över vart karaktärerna bor baserat hur solen rör sig på sommaren. Snusk och sunk är desto mer förekommande och målar upp det förfall och misär som Cecilia genomgår. Vackert utlagda ägg och tomma spritflaskor är otroligt målande!

Tempo:

Jag är kluven i huruvida jag ska säg att boken är slow-burn eller intensiv. Boken är handkingsspäckad så det skriker om det, men samtidigt är det som något som ligger och pyr i väntan på något större. För att göra boken rättvis får jag helt enkelt säga att det är en intensiv slow-burn!

Teman:

Wikman tar upp många djupa teman i boken, inte minst saknad och obearbetad förlust. Hur man hanterar sådana känslor är individuellt och här visar Wikman ett möjligt scenario. Vidare utforskar boken hur relationer kan påverkas av trauman och vad det innebär att ha någon där när det behövs, på gott och ont.

Slutsats:

Detta är en bok som många troligen skulle finna äcklig, kanske till och med motbjudande. Wikman sparar inte på blod och slem i denna skräckfyllda bok jag inte kunde lägga ifrån mig. Till alla som har en mage som klarar av sådant här rekommenderar jag den startk! 

Tack till Swedish Zombie för recensionsexemplar!

Författarintervju

Vad inspirerade dig att skriva Ovum?

Jag älskar grafisk och slafsig skräck med teman som sorg, saknad och moderskap. Jag ville skriva om sorg, men var rädd för att det skulle bli ältande eller sentimentalt. Men skräck är ju en sådan underbar genre! Man kan skriva om ganska uttjatade teman, men genom att använda skräckelement känns det enklare att göra någonting oförutsägbart av det hela. Man kan verkligen vara kreativ och göra sin egen grej. Jag antar att jag använde mina egna rädslor som inspiration. Både mina äckelkänslor inför ägg (haha!) och rädslan över att förlora någon i min närhet. Sedan var jag också väldigt sugen på att skriva i en helt annan ton än jag gjorde i min debutroman Bärarn.

Blev den som du först tänkte, eller började den som någonting annat först?

Ovum började egentligen som en novell, där jag tänkte testa skriva helt fritt utan att tänka efter. Av någon anledning blev det en berättelse om en kvinna som inte klarade av att äta någonting än råa ägg. När jag sedan fick frågan av Jonny på Swedish Zombie att skriva en kortroman till Den Nya Skräcken, använde jag mig av min äggnovell och tog det därifrån. Jag hade några tankar och idéer om hur jag ville att berättelsen skulle utveckla sig, men i det stora hela fortsatte jag att skriva utan vidare eftertanke. Jag visste dock inte riktigt hur den skulle sluta, så slutet kom till en kväll när jag och min tjej satt och brainstormade. Jag hade verkligen sjukt skoj när jag skrev Ovum.

Du har tidigare sagt att du gillar skräck rörande moderskap/havandeskap. Vad är det med den genren som lockar?

Jag har länge älskat body horror men intresset för just moderskapsskräck vaknade definitivt efter att jag själv blivit mamma. Vissa klarar ju inte av att läsa böcker som handlar om barn som far illa efter att de själva blivit föräldrar. Jag antar att min fascination för moderskapsskräck handlar om samma sak, fast tvärt om. Jag vill känna saker när jag konsumerar skräck. Ofta vill jag må dåligt och bli illa till mods. Då är moderskapsskräcken någonting jag kan relatera till, någonting som ofta spelar på mina egna rädslor och mardrömmar.

Om man gillade Ovum, vad tycker du att man ska läsa sen?

Om man gillar Ovum antar jag att man gillar femgore. Därför skulle jag vilja tipsa om några favoriter i den subgenren: Chlorine av Jade Song, Jawbone av Monica Ojeda och Motherthing av Ainslie Hogarth.